På motorvägen mellan Uppsala och Stockholm gjorde Mr Fix-it entré. I vår familj har vi en sådan, finns säkert i andra familjer också, som kommer fram när familjens samlade kompetens uttömts. Mr Fix-it ger resultat men ibland även förödande resultat. Han gick ut ur husbilen, tog ett varv runt, sparkade på ett däck liksom för att ge husbilen ett besked att nu satt det en annan bakom tömmarna (dvs ratten). Gick sedan in , startade motorn men kunde konstatera att ingenting rullade. Tanken var nu att ta upp motorhuven och en stund begrunda innanmätet, knacka lite här och där men Fix-it gick bet på att få upp motorhuven. Dålig model på bil, såklart. Nu var goda råd dyra och F tog ånyo ett varv runt bilen med någon slags besvärjelse till Ganesh. Nej – det fungerade ändå inte.
Det var att ge upp, att känna sig slagen av materian, vilket inte känns riktigt bra, men inget annat återstod än att ringa till Assistancekåren för bortbärgning. Sagt och gjort och det tog inte lång stund förrän den fordom så stolta norrbilen ömkligt fick sitta på ryggen av den kraftiga Volvo B55 för färd till slutplatsen Caravanhallen i Sollentuna. Problemet var att kopplingen hade slutat att fungera.
Där mötte Henrik Fritz-Crone upp och tillsammans tömde vi bilen och skrapade bort de dekaler, striping, som vi utrustat bilen med, lämnade nycklarna i en box och åkte iväg. En snabbt farväl av min rullande bostad.
Lärdomar: ja, vilken tur jag haft. Det kunde ha regnat, det kunde ha hänt i början av vår turné, det var nära Caravanhallen och jag kunde haft bråttom. Dock meddelade bärgningsmannen tillika brandmannen och ambulansföraren ( det ni tjejer) Tonny att norrbilen haft körförbud sedan den 1 september i år. Alltså fr o m Sundsvallsmötet. Varför kunde han inte se, det ska jag fråga polisen om. Men ett var klart. Jag hade kunnat stoppats när som helst av polisen och inga försäkringar har gällt. Illa, illa men även här tur. Jag hade inte stoppats eller behövt använda försäkringen. Detta ska dock tas upp med biluthyraren kommande vecka. Hans

